Idag skulle dottern på 9 år laga middagen på egen hand, det skulle bli chili con carne och hon tinade köttfärs, för att sedan knata in till mig i sovrummet med färsen för att fråga om den var färdigtinad, och jag kläcker ur mig:
"-Oj, akta så du inte spiller blod på golvet nu" varpå dottern blir likblek, stannar upp och skriker: "-BLOOOD????" och jag kontrar med: "-Ööh, eller nej, jag menar...ööhh..köttsaft, köttsaft menade jag, det är nånting heeelt annat, hehe.." Annars kan jag säga att det hade varken blivit mat lagat eller någon köttfärs rätt EVER i detta hushåll, och jag var verkligen inte sugen på pizza idag ;)
Det är ju rätt lustigt det här med att göra bort sig.
Jag minns en gång när jag gick på gymnasiet, då var det inne med typ platåkängor, inte 70 tals platåer men nåt åt hälften av det, och jag sprang till bussen, mitt på stora torget i staden, trampar snett och flyger i backen så varenda kullersten vände sig om och undrade vad fan som hände.
Ett par i 20 års åldern sprang fram till mig och frågade hur det gick och som alla andra personer som vurpar och som alla gånger jag vurpat la jag på ett riktigt fejksmajl, reste mig snabbt med blödande handflator och knän och svarade: "-Jaa-aaa, det gick så bra så!!" Sen haltade jag mig iväg med brännande knän och öppna bensår med halva handflatorna kvar på trottoaren och missade bussen gjorde jag med.
Varför gör man så?? Varför kan man bara inte kasta sig om halsen på nästkommande person och visa sina blödande knän och ojja sig en hel massa?
Varför är det första man gör när man kommit på fötter igen, en avläsning i hur många som såg?
Varför låtsas vi som att vi inte snubblade till, precis som att det var meningen?
Kan man inte bara erkänna att det var klantigt och att det KOMMER hända igen!?
nu har jag för första gången någonsin börjat prenumerera på en blogg! Inte illa pinkar där, Zara! Du äger!
SvaraRadera//Xecute slash Åsa
SV: TACK! Gud va roligt, du är SÅ välkommen in i stugan! :) Här är det bara å spåra ur! ;)
SvaraRadera